Vikarien som aldrig stannar

Personalkontinuitet är LSS-omsorgens tysta kvalitetsfråga. Den syns sällan i en tillsyn — men för den som bor i ett gruppboende är den ofta skillnaden mellan att bli förstådd och att inte bli det.

Poyan Katebi

VD, Celeste Omsorg

Det finns kvalitetsbrister som går att fotografera. En låst dörr, en tom genomförandeplan, en avvikelse som aldrig rapporterades. De syns i en tillsyn, de går att skriva ett föreläggande om, de har ett tydligt före och efter. Och så finns det en brist som är svårare att se, svårare att mäta och nästan omöjlig att fånga i ett protokoll — men som ofta betyder mer för den boendes vardag än något annat: att personalen ständigt byts ut.

I ett LSS-boende är personalkontinuitet inte en fråga om trivsel eller stämning. Den är en fråga om själva kvaliteten i omsorgen. För en person som har svårt att kommunicera med ord, som behöver förutsägbarhet för att känna sig trygg, eller vars tecken på smärta och oro är subtila och personliga, är den kända personalen inte en kringtjänst. Den är insatsen.

Man kan bygga det finaste huset, skriva de mest genomtänkta rutinerna och ändå missa det viktigaste — om ingen stannar kvar tillräckligt länge för att lära känna människorna som bor där.

Relationen är själva insatsen

Föreställ dig en boende som inte använder tal, utan kommunicerar genom tecken, bilder, ljud och ett kroppsspråk som bara den som känner honom kan tolka. En morgon är han orolig. Han drar sig undan, äter inte, blir spänd. En personal som arbetat med honom i år vet direkt vad det kan handla om — kanske en förändring i rutinen, kanske begynnande tandvärk, kanske något som hände dagen innan. En vikarie på sitt första pass ser bara en man som vägrar frukost och verkar arg.

Skillnaden mellan de två situationerna är inte kompetens i allmänhet. Vikarien kan vara utbildad, engagerad och skicklig. Skillnaden är kännedom — den ackumulerade, till stor del outtalade kunskapen om en enskild människa som bara byggs upp genom tid tillsammans. Den kunskapen står inte i genomförandeplanen i sin helhet, hur väl den än är skriven. Den finns i personalgruppens gemensamma minne. Och varje gång någon slutar går en del av det minnet ut genom dörren.

Det här är kärnan i varför kontinuitet är en kvalitetsfråga och inte en bekvämlighet. God omsorg enligt LSS ska vara individuell — anpassad efter just den här personens behov, historia och sätt att vara. Individualisering förutsätter att någon känner individen. Utan kontinuitet blir varje boende reducerad till det som råkar stå nedskrivet, och det som står nedskrivet är alltid mindre än människan.

Varför kontinuiteten brister

Att personal slutar är sällan ett tecken på att någon inte bryr sig. Omsorgsarbete är krävande. Det innebär obekväma arbetstider, helg- och nattpass, fysiskt och känslomässigt tunga situationer, och en lön som inte alltid står i proportion till ansvaret. Personalomsättning och beroende av vikarier är ett välkänt strukturellt problem i hela omsorgssektorn, och det finns sällan en enskild skyldig.

Men konsekvenserna landar oavsett orsak hos den boende. När en fast tjänst inte kan tillsättas löses vardagen med inhyrda vikarier. När introduktionen blir kort för att bemanningen är pressad, hinner den nya personalen aldrig riktigt lära känna de boende innan nästa lucka ska täckas. Och när gruppen är i ständig förändring blir det svårt att bygga den gemensamma kunskap och de rutiner som god omsorg vilar på. En ond cirkel uppstår: brist på kontinuitet gör arbetet svårare och mindre meningsfullt, vilket i sin tur får fler att sluta.

Det som gör problemet så lätt att förbise är att det sällan syns i de mått vi vanligtvis granskar. En verksamhet kan ha rätt antal personal på schemat, godkänd utbildningsnivå och korrekt dokumentation — och ändå sakna det som betyder mest, nämligen att det är samma människor som återkommer. Kontinuitet är en dimension av kvalitet som inte fångas av en bemanningssiffra.

Den tysta kopplingen till tvång

Det finns en direkt linje mellan bristande kontinuitet och en av de allvarligaste kvalitetsfrågorna inom LSS: otillåtna begränsnings- och tvångsåtgärder. IVO har i nationella tillsynsinsatser funnit att en stor andel av granskade boenden brister i hur de hanterar situationer som riskerar att bli tvång. Personal som inte känner en boende är av naturliga skäl mer benägen att missförstå en situation — och den som missförstår griper lättare till en begränsande åtgärd.

En van personal vet ofta hur en begynnande konflikt kan mötas utan konfrontation, för att hon känner igen mönstret och personen. En obekant personal, osäker och utan relation att luta sig mot, hanterar samma situation med mindre finess och större risk. Lågaffektivt bemötande — förmågan att sänka i stället för att höja spänningen — bygger på trygghet och kännedom. Den tryggheten går inte att hyra in för ett pass. På så sätt är personalkontinuitet inte bara en fråga om god vardag, utan en förutsättning för att undvika de övergrepp mot självbestämmandet som tillsynen gång på gång upptäcker.

Vad som håller personal kvar

Om bristande kontinuitet är ett resultat av att arbetet är svårt att stanna kvar i, är lösningen att göra arbetet möjligt att stanna kvar i. Det är inte gjort med en enda åtgärd, utan med en rad val som tillsammans avgör om en personalgrupp består eller vittrar.

Rimliga villkor och scheman. Scheman som går att leva med, förutsägbarhet i arbetstiden och en lön och ett erkännande som motsvarar ansvaret är grunden. Ingen kultur i världen håller kvar personal i längden om själva villkoren gör arbetet ohållbart.

En fast grupp i stället för en karusell. Att bygga verksamheten kring en fast, känd personalgrupp — och vid frånvaro helst använda ett litet antal återkommande, inarbetade vikarier snarare än en ström av nya inhyrda — är avgörande. Kontinuitet kräver att man aktivt värnar den, inte bara hoppas på den.

Introduktion med överlappning. När någon börjar behöver hon tid tillsammans med erfaren personal och med de boende innan hon står ensam. Överlappningen är inte en kostnad att pressa bort — den är själva mekanismen som för kunskap vidare och hindrar att kännedomen om varje boende går förlorad vid varje byte.

Ledarskap och stöd. Personal som får handledning, kompetensutveckling och ett tydligt stöd i svåra situationer känner sig kompetent — och den som känner sig kompetent orkar stanna. Ett närvarande ledarskap som gör frågan om kontinuitet till ett uttalat mål, och inte bara ett önsketänkande, är kanske den enskilt viktigaste faktorn.

Kontinuitet som ett val

Det går att bygga en LSS-verksamhet där låg personalomsättning inte är ett lyckokast utan ett medvetet, prioriterat val. Det kräver att man är beredd att låta kvaliteten gå före tillväxttakten — att inte öppna fler platser än man kan bemanna med människor som stannar, och att mäta sin framgång inte bara i antal boenden utan i hur länge personalen blir kvar.

På Celeste Omsorg är den hållningen — kvalitet före skala — utgångspunkten. Ett boende är inte färdigt när huset står och schemat är fyllt. Det är färdigt först när det finns en personalgrupp som känner de boende, som vill vara kvar och som får förutsättningarna att göra det. Det är en långsammare väg att växa. Men det är den enda väg som gör att den boende möts av ett känt ansikte också om tre år — och det är, till syvende och sist, det omsorgen handlar om.

Har du en fråga om kvalitet och bemanning i ett LSS-boende? Vår guide Hur mäter man kvalitet i ett LSS-boende? går djupare i vad man faktiskt bör titta efter. Du är också välkommen att höra av dig direkt till oss.

Poyan Katebi är grundare och VD för Celeste Omsorg, med bakgrund inom social infrastruktur, fastighetsutveckling och LSS-omsorg. Hör av dig direkt till oss